Jag borde vara glad, har precis lyckats köra fram och tillbaka till mödravården utan insulinkänning, för att träffa barnmorskan och allt var fint med vår lill* bebis. Jag ligger hemma i soffan igen och borde vara själa glad men jag är bara trött och nedstämd.
Sent igår kväll fick jag krampliknande smärtor i livmodern... Jag trodde att jag bara behövde ett toalettbesök men icke, kramperna kom och gick väldigt häftigt i 20 min och då de högg som värst så visste jag inte hur jag skulle andas! Jag ar rädd att jag skulle föda precis då, har aldrig varit med om liknande känsla... Då jag förklarade detta för barnmorskan så sa hon att det troligtvis var förvärkar, livmodern "tränar sig" på att föda och det var ofarligt så länge värkarna släpper och man inte får en blödning samt för starka smärtor i ryggen.
Kändes skönt att få en förklaring till det + att jag fick akutnr till BB i Västervik där jag kan nå en barnmorska dygnet runt om jag känner mig orolig och smärtorna inte upphör.
Denna nedstämdhet jag känner beror nog på att jag då var rädd och nu är trött efter denna förmiddag + framför allt att Henrik inte kommer hem denna helg, vi hann knappt prata igår och att pappa i detta nu är på akuten i Kalmar och inte mår bra alls =(
Det är lite för mkt negativitet på en gång...
Nu kommer insulinkänningen med så det är hög tid för lunch!
Baaah!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar