Jag känner för att gråta... jag gör inget annat just nu... försöker hålla skenet uppe för alla nära å kära men då jag får frågan hur jag mår e det som att sätta igång en vattenkran i mina ögon.. jag kan inte hindra det hur mkt jag än försöker..
Till alla mina vänner som kikar in å läser här ibland vill jag bara säga förlåt för att jag inte hört av mig till någon av er denna veckan, jag har inte kraft nog än..
Kunde jag så skulle jag vilja stänga in mig i ett ljudisolerat rum å skrika tills det värktes i hela halsen! skrika å slå med händerna i väggen tills jag blödde! skrika tills jag bara trillade ihop! det e det enda jag kan tänka mig som skulle kunna lätta den smärta som jag känner.
Det känns som att jag har cancer, men i mitt fall kallas cancern skolios. 10år har snart gått sen min första operation och nu i veckan har jag fått veta att allt kämpande och operationer har varit helt bortkastat.
Skoliosen har blivit värre och jag är tillbaka på ruta 1. Varför kan inte skiten bara försvinna?!!
Vad har jag gjort för att förtjäna det här??
Det finns många frågor och anledningar till att sitta å tycka synd om sig själv... men det e inte det jag vill göra. Men jag vill tillåta mig själv att få vara bitter för ett tag...
Sen om en stund hoppas jag kunna resa mig å borsta av mig å ta nåt steg uppåt.. men just nu kan jag bara fortsätta gräva, låta "kranen" stå öppen å bara svära åt den förbannade skolios-jävla-skiten! hatar den!!!!!!!!!!
åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå
blä
skjut mig å gör mitt lidande kort! JAG VILL INTE MER!!!!!!!!!!
jag vill inte...
