Jag har börjat gå på samtal... har gjort det en tid nu.. har inte velat skriva om det för jag har varit rädd att tolkas som både "sjuk i huvudet" samtidigt som jag e sjukskriven för min sjuka kropp... känns inte som något man vill ropa ut... men nu väljer jag att skriva om det. Jag bloggar ju för att skriva av mig alla bekymmer om skolioshelvetet, och anledningen att jag går på samtal e just den.
Jag behöver någon att prata med. Någon som inte känner mig, faktiskt, och det är nog en utav de bästa grejerna jag gjort! jag gråter alltid då jag e där, men trots att jag blir ledsen så får det mig så ofattbart glad, jag blir lättad, känner mig inte missförstådd och jag kan verkligen häva ur mig allt utan att personen som tvingas lyssna skruvar besvärat på sig.
Idag har vi haft ett sånt samtal som jag bara inte trodde existerade förrutom på Orah el nåt sånt... man pratar om något som leder en in på något annat och helt plötsligt får lösningen till ett bekymmer, en kännsla man länge haft men inte förstått varför man kännt den, sin lösning.... invecklat å knöligt.. men precis så känns det.
På samtalet idag frågades det mig vad jag helst av allt känner att jag vill göra just då jag gick därifrån. Jag funderade en stund sedan svarade jag direkt från hjärtat: "jag vill umgås med barn, fråga mig inte varför, men jag längtar verkligen efter mina småkusiner just nu" sa jag å skrattade mellan tårarna då jag rest mig för att gå å min timme var slut. Han (farbror psykolog) sa då med ett litet leende "vet du varför du vill umgås me barn?" nä svarade jag, men jag har en sån längtan efter att göra det just nu. I deras värld är allt så bekymmersfritt och glatt och jag vill bara smittas av det hela å bara glömma allt skit för ett tag. Han svarade att många i min situation som står inför sådana allvarliga händelser och beslutfattande som jag gör, säger samma sak. Barn ställer inga frågor, e man ledsen så e man ledsen å e man glad så e man glad och det e ok att känna som man gör för en stund, bara man inte glömmer bort att leka med dem sen igen...
Inte undra på att jag levde upp förra veckan då Emil var här! han fick mig att känna mig lätt som en fjäder och bubblig av skratt!
Egentligen har jag lust att skita i praktiken idag, ta bussen hem till Ruda, träffa småkusinerna å läka inombords... ska jag? ska jag inte? jag har en enorm pliktkännsla till praktikplatsen + att jag marina å malin skulle ses å fixa grejer till mammas födelsedag... men det skulle kunna vänta... usch vad jag velar!
vill så gärna bara kunna släppa allt å tänka på mig själv å vad jag vill.... varför kan jag inte bara tillåta mig det...?