Han hörde mig!!

Min tidigare läkare, Stig, kontaktade mig igår kväll!!!!!!!!!! han hade fått mitt handskrivna brev och han mindes mig!!! fatta att en av nordens bästa kirurger ringt mig! det känns så stort!!! jag blev så smickrad och glad av att han gjorde det och äntligen kändes det som att någon hörde mig!

Vi hade ett långt samtal och vi diskuterade läget och situationen väldigt mkt.. jag fick lite frågor att ställa då jag pratar med min nuvarande läkare och sedan fick jag gärna ringa och rådfråga med Stig igen! jag började gråta i telefonen... det va inte meningen men det kändes som att ÄNTLIGEN LYSSNAR NÅGON!!!!

Stig sa att om jag varit hans dotter hade han inte velat operera mig... han sa oxå att Peter, min nuvarande läkare inte skulle föreslagit en ny operation om han inte ansåg det vara tvunget...

vad ska jag göra??

Nu ska jag iaf maila Peter å sedan återkomma till Stig med gradantalen på min rygg...

Men först innan jag tar tag i allt detta ska jag ge mig ut på en avstressande promernad för att rensa huvudet!

Jag har börjat resa mig å nu ska jag börja slåss för allt jag orkar!!!!!!!!

My Love Is Your Love...

Your Love Is My Love And My Love Is Your Love... sitter å lyssnar på whitney houston... i denna text finns det så mkt som stämmer in på mig...

Jag är lugn nu...

Är hos älsklingen på västkusten... det måste vara något magiskt över honom, efter bara 1,5 dygn här känner jag att jag kunnat samla ihop de flesta bitar av mig själv.. börjar känna mig mer hel nu..

Jag har kunnat gråta i hans armar, sagt precis hur jag känner å berättat precis rätt ut vilken panik jag har å känner inombords hela tiden...

Henke e min klippa... jag måste gjort nåt bra som haft turen att träffa någon som honom, jag förstår inte hur han orkar!

Men han orkar å han har gjort fullständigt klart för mig att han alltid kommer finnas vid min sida. Han säger ja till ett liv med mig.. jag är trasig, sjuk, svag..men det skrämmer inte honom.. jag förstår inte... men jaa... jag e otroligt jävla tacksam rent ut sagt! tacksam över att ha hittat äkta kärlek! så äkkta som jag inte trodde fanns... jag trodde inte det...

Det går lite lättare att andas nu..

Nog om mig själv....

Samtidigt som jag åkte ner hit ringde en utav mina närmsta vänner, -Frida, hennes å Calles son Olle är svårt sjuk.. Frida å Olle är inlagda på sjukhuset i Västervik... Han har drabbats av någon ovanlig sjukdom som vi ännu inte fått något namn på... Han har fel på ämnesomsättningen till hjärnan... kan inte hålla uppe sitt huvud å nu kan han inte äta å svälja heller... har försvagade muskler.. Frida som för bara några år sedan miste sin pappa, å nu detta! kan hon inte bara få vara lycklig nu!

Även en annan nära vän ringde då jag satt på min 8 timmars bussresa hit... -Hanna, hon har förlorat sin pappa i sjukdomen ahlzeimer... han va inte ens gammal då han blev sjuk! å hon har det riktigt tufft hon me nu...

Suck.. varför drabbar sånt här bra människor!??!!! människor som aldrig haft det särsklit lätt, utan verkligen fått kämpa sig igenom livet, va faan ska det hända dem mer hela tiden för??? kan det inte bara bli lugnt snart! låt dem leva för guds skull!

jag blir tokig då jag tänker på det!

Känns patetiskt att jag gråter över mitt liv då Frida å Hanna å deras familjer slåss me sitt... jag har ju ändå det viktigaste, -min familj, å det kommer göra att jag klarar det.


MEN, -är det så här att bli vuxen?? e detta detta alla äldre menar då de sagt att "livet e ingen dans på rosor" el som pappa brukar säga "livet e bra jävligt ibland" Nog för att jag varit medveten om detta, MEN, -jag har fått en helt annan syn på innebörden! känns som att min lilla rosa bubbla just smällt, och att verkligheten slagit mig rejält i ansiktet! så jävligt trodde jag ändå inte livet var...

Det jag tyckte var illa å riktigt pissigt förrut e helt plötsligt inte så illa alls... känns som att jag precis blivit medveten om allvaret i livet... känns konstigt men jag tror det e så...
känns som att jag levt i en illusion i min rosa lilla bubbla där jag kännt mig osårbar, där jag alltid hittar någon typ av tröst i allt som händer å kan känna mig inbillningstrygg... -den tiden är över nu, jag har fått en riktig kalldusch av livets grymhet å det har fått mig att inse ett å annat.

Det är så mycket hårdare att leva än vad jag någonsin kunnat föreställa mig...

Sista hoppet..

Jag har ett hjärta som slår som en bongotrumma... å paniken bara växer. Har funderat ut å in på vad jag ska kunna göra åt min situation.. kan inte fatta ett sånt stort beslut själv, jag kan inte å jag vill inte förrän jag kollat alla vägar jag kommer på.

Fick ett infall som känns som att dra sista strået... handskrev ett brev till min gamla läkare, han har pension nu, men då jag gick igenom operationerna å ingen visste var det var för fel på mig så kallades han in, han var nordens bästa kirurg då och i mina ögon är han det fortfarande.

Vet inte om det var rätt av mig att försöka ta kontakt med honom, han kan förmodligen inte göra min operation, men jag bad om råd och jag hoppas å VERKLIGEN HOPPAS att han ska skriva el ringa tillbaka. Jag tror faktiskt att jag kommer lita på hans ord å göra det han föreslår.

Brevet blev inte så proffsigt skrivet men det blev personligt.. jag hoppas han tar det till sig å hör mina panikrop på hjälp... Annars vet jag inte vad jag ska göra...

Fick ett tips av Sophie att spå mig idag... vet inte vad jag tror om det.. men jag e öppen för allt å är villig att pröva!

Så nu ska jag bli spådd! kanske kan hjälpa mig reda ut något av allt... å det vore skönt... just nu står det ju precis som Ida sa till mig idag, -mellan pest el kolera.... så det känns inte som att det kan bli värre iaf...

Är det någon som läser detta som blivit spådd?? hör gärna av er i sånna fall :)

Min älskling ringde i eftermiddags å sa att han e tvungen att stanna på västkusten å jobba i helgen, vi blev båda besvikna.. det blev sista droppen av motgångar denna veckan.. så jag bokade direkt en biljett me swebus! åker i morgon! nu ska jag till västkusten!

Längtar sååååå!!!!! å det e klart värt 8 timmar på busshelvetet!

Ska krypa in i Henkes stora famn å bara gömma mig från allt ont för ett tag. Där känner jag mig hel å där kan inget ont drabba mig mer, -vill dit!

Det var det..

Jag måste göra det igen.. el de vill att jag gör det igen.. riskerna är stora nu.. vad som händer om jag inte gör det vet ingen...

Det var inte detta jag ville med mitt liv, men inte kan man få allt man vill heller... så e det å det borde jag lärt mig nu.

Ändå sitter jag här å tycker så förbannat synd om mig själv.. antar att jag gör det för jag gråter.. men mest tycker synd tycker jag om min familj å min pojkvän.. det är alltid värst att vara anhörig till den sjuka å inte kunna hjälpa... jag vet det å jag lider med dem men jag kan inget göra.. ödet har sin egen väg å man kan inte alltid förstå det, så e det bara.

faan faan faan!!!!!!!

Ska ju gifta mig nästa år för guds skull!!!!!! jag har inte tid me skolioshelvetet! vi ska ju börja vårt liv nu med familj å allt! faaaan!

Finns Gud? hehe suck å stön, bara frågan e ju löjlig... fanns han så vet jag inte vad han styr me.. för världen e ingen rolig plats alls...

Om han nu finns vill jag ha en förklaring till allt! annars köper jag det inte.

Jag har två år... två år! ska hinna skaffa vårt kärleksbarn iaf.. men vågar jag gifta mig...?.. jag vill inget hellre!!!!!! men det känns inte rätt mot Henrik... min älskling är så bra på alla sätt å förtjänar det bästa, men inte en flickvän i rullstol som är till last hela tiden... jag vägrar vara det..

Jag är inte en person som kan sitta i rullstol, det finns inte i min värld. PUNKT.

Men det finns väl inte i någons värld iofs...

2 månader kvar på mina p-piller, ska man skita i att lösa ut fler kartor? kanske.. om jag nu hamnar i rullstol har jag iaf nåt som håller fast i min livsgnista genom allt elände...

usch fattar inte att jag e så öppen på internet... men det känns skönt att vara det...

Har varit hemma från arbetsprövningen idag.. ska vara det i morgon oxå... Kanske nästa vecka me om jag har tillåtelse... jag måste få tid att landa... känner mig fortfarande väldigt chockad å ledsen... känns som att jag faller, å fallet e långt.. har alltid lyckats se ljuspunkterna i livet hur svårt å jobbigt det än har varit men jag gör inte det nu... å det gör mig så rädd... jag e rädd å känner inte tröst nånstanns... vad gör man då?

vill inte vara så här...

NERVÖS!

Ok... 2,5 timme tills läkarn ringer... vet inte om jag ska storstäda lägenheten el ge mig ut å gå en långpromernad i så rask takt att jag spyr.... vill å kan b ara inte sitta still! jag e så nervös att jag blir tokig! (milt uttryck..)

tror jag städar nu... å ger mig ut på världens längsta runda efter samtalet för då lär jag behöva rensa tankarna... el ut i skogen å skrika... ååå nu börjar magontet igen...

jag har fortfarande ingen matlust, men det e ingen risk för att jag svälter för chokladresterna från igår blev min frukost idag... samvetet bankar, men e för tillfället överröstat av nervositeten.. så jag skiter i samvetet idag, jag måste fokusera på att hålla mig uppe nu...

städning blir det...

I morgon gäller det...

Så.. nu e dagen här.. dagen jag fasat för i 10 års tid... den dagen e i morgon... dagen då min läkare från linköping ska ringa å jag ska få veta hur min framtid kommer bli... har väntat å väntat på denna dag, men nu vet jag inte om jag vill ha det där samtalet...

vad vill jag höra egentligen??...?
första tanken e att jag vill höra att det inte blir nån mer operation. men vågar jag då höra vad han säger om mina förutsättningar till ett normalt liv...?
andra tanken blir att jag vill höra att en ny operation e möjlig, å att jag kommer bli frisk.

Jag lever ju Ok idag, frågan e om jag kommer åldras Ok... om jag inte gör en ny operation....

Om jag gör operationen... då kan det finnas stora risker till förlamning... frågan e hur stora de riskerna e.. det e det jag hoppas få höra i morgon så jag kan överväga... riskerna drabbade iofs bara 1 utav 100 förra gången men den 100:e blev jag... så jag vet inte om jag vågar...

suck kan ingen bara hjälpa mig!!!!!!!!! ?

nu sitter jag här me tårar nedför mina kinder.. faan oxå.. det hjälper ju knappast... livet e ju som d e ändå... å det hjälper ju inte att jag sitter å mår ännu sämre då jag tänker på sådant som jag ändå inte kan rå på!

faan faan faan


ja.. vad ska jag göra.... pissigt e det å jag hatar det!

känner mig hjälplös.. finns inte en tanke jag kan tänka för att lugna mig själv å det e skrämmande... hoppet dör.. å det e det sista man har... har aldrig kännt mig så ensam någonsin.. känner mig otrygg å panikslagen... å allt jag kan göra e att vänja mig vid kännslan...

. . .

Dagarna går trots allt...

Dagarna går trots allt.. idag e det tisdag.. me små babysteps e har halva arbetsveckan snart passerat! allt känns fortfarande lite småtungt även om det lättat lite. Gårdagen va helt ok, var ute å gick me ina å malin ca 2 timmar på förmiddagen, sedan jobbade jag 14-16:30 å kvällen tillbringade jag me ida å emma hemma hos ida som bjöd på mat :)
Idag blev det ingen träning el motion men i morgon ska jag va på gymmet vid 7, jobba 10-12 å sen umgås med leivan, ska bli mysigt :)

Nya cosmopolitan dök ner i brevlådan igår (vilket orskaade en fruktansvärd trötthet idag för jag kunde inte sluta läsa den igår kväll!)

Den bästa artikeln ur detta nr hette "Lider du av duktighetssyndromet?" svar: JA! -det gör jag! jag erkänner! men samtidigt som jag läser det vill jag förneka det... hur sjukt låter det inte? men jag vet att jag lider av det, har alltid gjort å kommer alltid att göra... men denna artikeln betyder ju att jag inte e ensam om det.
Grejen e att man inte får låta det gå för långt! visst jag e på gränsen var å varannan vecka då det gäller städning och ordning här hemma + med min träning.. jag vet det... jag går ju hemma så mkt e ser skiten så jag städar ofta, jag tränar mkt för att bli av med all stress och för att stärka min rygg, detta funkar som meditation för mig, jag mår bra av det, för att inte tala om hur bra jag mår av att ha fint rent å snyggt omkring mig och hur bra d känns efter ett träningspass!

Men jag har oxå slitit så hårt så jag mår dåligt, så jag försöker blunda för det å strunta i det så mkt det går... men nu då jag alltid haft det så fint här hemma, kan jag då börja strunta i det nu.. el förväntas det av familj å vänner? jag vet inte.... jag kan ändå inte sluta för det e nåt jag bara måste göra för att själv må bra... å så länge jag mår bra ska det väl va Ok?

Verkar vara väldigt vanligt att känna så här då det gäller tjejer, många ska va hurtiga, gymma, äta rätt, jobba hinna me en fika me vännerna, ha fint hemma mm.. mm... undrar hur länge d håller innan vi stupar...

Nån mer som känner som jag?

Alla har sina bördor att bära...

Alla människor har sina bördor att bära. Jag brukar alltid tänka att det finns dom som har det mycket värre än mig själv och att jag inte borde gnälla över mina bekymmer. Men nu är jag inne i en fas där jag verkligen ser allt nattsvart och jag tänker tillåta mig att göra det för en stund för nu orkar jag inte hålla humöret uppe längre, har gjort det i 10år och 3 månader nu, så nu ska jag tillåta mig själv att tycka synd om mig själv för ett tag, inte för länge men bara för en stund för nu e jag trött...

Känner mig som en börda för alla andra... det gör jag... Henke kommer hem från sitt platschefsjobb i Ringhals där han har jobbat hårt i 11 dagar i sträck. Han kommer hem å vill koppla av men väl hemma får han dras med mig som bara gråter... Förlåt älskling... Du är mitt livs stöttepelare å i dina armar kan jag andas igen. Du har ställt upp hela helgen å idag började jag verkligen må bättre, men då var du tungen att åka igen... Det e jobbigt... Men jag längtar till fredag då du e hemma igen!
Vi har haft en mysig helg trots allt och jag älskar dig!

Söndag kväll nu då... Inte lönt att deppa ihop... Måste ta tag i mig själv å klara av denna veckan! Hålla mig sysselsatt så tiden går fort!

Läkarna i Linköping har fortfarande inte hört av sig... å advokatjävlen ska ha 10.000kr i förskott innan han ens kollar på mitt fall... konstigt att allt känns lite b..? suck...

Vi planerar vårt bröllop iaf! juldagen 2009 blir det av!!! Madeleine Karlsson... klingar vackert... ;)