Idag hörde doktor T av sig (väljer nu mer att inte skriva namn på mina läkare eftersom jag vill kunna skriva alla mina tankar utan att baktala någon offentligt...)
Jag var rastlös idag.. usch.. riktigt rastlös... Det har varit en riktig blääädag.. Jag bestämde mig till slut för att ge mig ut på stan och fixa lite grejer... Var hos frisören och bokade tid för klippning, skulle gå till Lilla G för att köpa dukar åt mamma, då jag kom dit hade jag glömt min plånbok hemma, det var bara att vända och gå hem efter den medan jag svor för mig själv.. Väl tillbaka betalade jag och fick me mig dem hem.
Sedan blev det att gå till Hemköp för att köpa tomatsoppa... Då jag var påväg därifrån och gick över stora torget så ringde min mobil.. Det var skyddat nr.. Jag va lite stressad där jag gick och svarade bara "ja det e madde" men en efterföljande suck.. hade verkligen inte lust att prata i telefonen just då... Men då personen på andra sidan luren presenterade sig som doktor T från Universitetssjukhuset i Linköping stannade jag upp och blev helt snurrig! visste inte vart jag skulle ta vägen.. satte mig i villevallan på en sån där kall soffa mitt på torget, brydde mig inte om hur kallt det var, va bara koncentrerad på vad han sa.
Han pratade lugnt och frågade om jag förstod vad han sa, jag förstod varje ord, han var så grundlig och lugn, men det blev ändå mkt att ta in... Tårarna började rinna och jag fick svårt att prata, det är så förbaskat irriterande att det alltid blir så då jag pratar om min operation, jag fick be om ursäkt, han hade svårt att höra vad jag sa till slut, men han förstod att jag var ledsen och att det inte var något konstigt med det, han gav ett riktigt bra intryck! Kändes trygg. Han frågade om jag ville att han skulle ta över mitt fall och jag sa ja... Så nu har jag bytt läkare, och jag är hoppfull! Det är jag, han sa rakt upp och ner hur det såg ut för min del just nu, men att han skulle återkomma med en tid för besök hos honom tillsammans med min familj som jag vill ha med mig. Han skulle undersöka min journaler från hela mitt liv och göra en grundlig förundersökning av mig innan de vågar besluta något om operationen.
Så vad känner jag nu... Jag vet inte... Jag satt iaf på den kalla torgsoffan i säkert 30min och pratade och grät.. Jag undrar vad folk som gick förbi tänkte... Irriterar mig på att jag alltid är ensam då de ringer! Usch.. jag visste knappt hur jag skulle ta mig hem... Men samlade mig till slut.
Efter det svängde jag in till polisen för att lämna en nyckel som Henrik hittade i Lördags, vet inte hur jag bär mig åt men jag lyckas alltid komma dit nån minut efter 15:00 varje gång jag ska dit! jaja tur som man har så sitter min vän Emma där inne på kontoret så jag ringde henne och hon tog emot nyckeln genom brevlådan!
Tack Emma! :) Sedan gjorde jag det som jag planerat då jag gick hemmifrån och gick in på Gröndals för att hälsa på, de hade inga kunder just då så jag Thomas och Mariella pratade lite, de är så söta och goa och jag lugnade ner mig mer och mer. Då två kunder kom in så gick jag hemmåt, men istället för att gå in till mig gick jag hem till Marina, jag ville verkligen inte vara för mig själv eftersom alla tankar bara flög runt i huvudet. Hos Marina pratade vi först lite sen kunde jag inte hålla tillbaka längre utan bröt ihop, och det rejält, Marina också... Det var så skönt att få släppa ut allt och mina systrar och nära och kära vet hur de ska göra, -bara lyssna och krama, det hjälper mer än ord för det finns inget man kan säga som hjälper i det läget... inget som jag vill höra iaf...
Efter ett tag blev vi lugnare och vi vek Marinas tvätt och började prata om annat, vad skönt det är att kunna vara som man vill och känner för...
Tack Marina...Ikväll har jag bara varit för mig själv.. känns bäst eftersom det alltid följer en viss irritation i mitt humör efter att jag pratat me någon läkare om min skolios, jag blir ledsen, arg, frustrerad och panikslagen efter att jag varit ledsen... orkar knappt med mig själv då... Idag fick tomatsoppan och bakpullvret som jag inte hittade bli mål för min ilska... jag blev jätteirriterad! Men Henrik ringde och jag lugnade mig som vanligt, jag ringde honom direkt efter att doktorn ringt mig, efter det så ringde Henrik med jämna mellanrum de närmsta timmarna för att kolla hur jag mådde. Han vet alltid hur han ska göra...
Tack älskling... Mamma och pappa får alltid samtal nr 2, de är ett sånt stöd de oxå och Malin med, men henne har jag inte pratat med än för hon pluggar till tentan så jag vill inte störa med detta... hon har så mkt att tänka på.. men jag ska ringa henne nu å kolla när vi ska ut å gå i morgon, då kan hon och jag prata i lugn och ro....Usch.. nu har jag ont i mellanjärdet igen... hade det igår kväll då vi skulle sova så jag kunde knappt andas... jag e för stressad tror jag... :/
Nu ska jag kolla på slutet av spårlöst försvunnen... till det kan man alltid släppa ut litet tårar med bra täckmantel... ;)
Hoppas ni haft en bättre Måndag än jag, eller min var ju bra, -det börjar ju äntligen hända något! men det har varit psykiskt påfrestande och jobbigt. Men nu händer det något! Måste fokusera på det positiva! Måste väl bara låta chocken lägga sig... Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör.. Jag VEEEET ju att dagen skulle komma! men på något konstigt sätt blir jag ändå aldrig förberedd...
