Jaha då var det redan dags för en ny vecka...Henrik åkte nyss mot västkusten för att jobba igen... Det är så otroligt tomt här hemma... Jag önskar så att jag kunnat följa med honom!
Ibland känns det som att vi inte har rätt att gnälla för att vi "valt" att ha det så här. Men till er som säger dessa ord till mig/oss (Ja ni är ju ganska många). Snälla tänk ett steg längre. Kunde vi välja skulle vi absolut inte ha det så här! Självklart inte. Men Henrik har studerat massor av år på högskolan och slitit så hårt för sin utbildning att man inte kan tacka nej då ett platschefsjobb som det han har erbjöds samtidigt som han var klar med skolan. Och vi valde ändå att bo på vår hemkust för vi ville vara nära våra familjer. Drömmen är att det jobb han har idag ska ge honom den erfarenhet han behöver för att få ett likvärdigt arbete på hemmaplan, men det är inte så lätt att finna dessa jobb. Det är en massa gamla rävar som måste gå i pension först.
Och både jag och Henrik är rörande överens om att vi inte ger upp detta kämpande och låter honom söka ett jobb med mindre befattning, alltså börja om från början igen bara för att bo hemma, då skulle ju alla års slit och kämpande som vi haft vara förgäves. Och tro mig, det finns ej på kartan.
Men det är inte en dans på rosor, och jag tycker faktiskt vi har rätt att gnälla då det känns lite för mäktigt för det gör det ju så klart stundtals.
Ni som har era sambos hemma varje dag/natt, om ni så bara sover ihop pga skiftjobb, njut av at ändå höra och känna er partner bredvid er i sängen, att han/hon faktiskt är hemma för det är en lyx som man ofta inte har vett att uppskatta då man lätt tar det för givet. Jag skulle ge ALLT för att bara kunna sova med Henke varje natt, även om man ej hinner ses mer om man jobbar olika skift så har man ändå varandra hemma. Min säng gapar tomt här bredvid där Henke nyss låg, han har gett sig ut i natten för att åka till jobbet och när han får komma hem igen det vet vi inte för det är revision.
Ibland blir jag bara så besviken på människors trångsynthet och oförstående för andra. Men enda sen valveckan har jag känt mig oförstådd av andra på många plan, det finns ingen som förstår mig varken politiskt eller privat. Så jag antar att jag är väldigt knepig då. Men allt jag vill på alla plan är att ha en kärleksfull, omtänksam värld där man bryr sig och ställer upp för varandra.
Det är ju det enda jag vill och är inte det bra? Känner mig ganska mesig och ensam där för det verkar vara fel av mig att tänka så? Visst att den grymma verkliga världen inte fungerar så, det vet jag, men hoppet och drömmen om en sådan värld lever inom mig och jag försöker för mitt liv sprida det vidare, för jag ser inget fel i det.
Men sen har jag även den senaste tiden fått erfara att människor inte är de jag trodde att de var, jag skulle bara respekterat detta faktum och gått vidare men jag valde att ge uttryck för min besvikelse, vilket var ett stort misstag.
Jag är ledsen för det och ska absolut inte göra om det så länge ingen ber om min åsikt! Fel av mig!
Ja trodde jag kunde vara ärlig, jag har alltid uppskattat ärlighet och raka rör men borde vetat att alla inte gör det, så jag ska försöka bli mer finkänslig.
Jag är glad att jag har Henrik, han säger åt mig då något är bra eller mindre bra sagt, hur människor som gör mig ledsen tänker om jag själv har svårt att komma underfund med det. Han hjälper mig bli en bättre människa och öka förståelsen för andra utan att brusa upp eller bli arg. Jag försöker göra detsamma för honom. Men i helgen har han verkligen gjort det för mig, så tack gubben <3
Jaha så summan av kaddemumman är att jag i morgon börjar ett nytt tänk utan förväntningar på någon för nu är jag trött på att bli besviken och ledsen. Jag ska lugnt och sansat möta människor med skilda åsikter och inte försöka få dem att tänka om för det är inte mitt jobb. Jag ska bara visa vem jag är, hur jag gör och hur fin världen är då den innehåller massor av omtanke och kärlek! Och så ska jag hoppas att deras hjärnkontor börjar tänka för egen maskin och gör det inte det, så är det ändå inte hela världen för vi människor är olika och alla kan inte se på saker på samma sätt, hur hårt man än önskar det.
Men det bor nog allt en liten hippie i mig ändå... ;)
Hippie 2010, Love, Peace and Understanding, jo men det är nog ord jag gillar ganska skarpt! Mitt hopp om en fin värld har inte dött än!
Men nu ska denna hippie ringa sin sambo som kör massor av mil mitt i mörka natten och hoppas på att han ej mött några djur och andra otäckheter på vägarna!
Nattinatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar