Farmor

Idag vaknade jag med en känsla av tomhet. Dagarna till bröllopet tickar på och det är med stor förväntan nu!! Nu har alla bitar börjat falla på plats, bara någon som sjunger i kyrkan som saknas!
Men sen kommer känslorna, det är många sådana dessa dagar, mest bra så klart men även sämre. En utan de sämre är att min farmor inte får vara med på min och Henriks stora dag. Jag saknar farfar och morfar också men bandet till farmor var speciellt, jag saknar henne så väldigt mycket. Hon hade varit så stolt över mig.

Tänker mycket på då vi satt hemma i deras kök så gått som varje Söndag medan pappa klippte deras gräs eller hjälpte dem med något annat i deras stora trädgård, farmor och jag spelade mycket kort och pratade om livet. Jag minns hur stolt jag var då hon började prata med mig "som en vuxen", -om känslor och erfarenheter. Det bästa hon gjort i sitt liv var att åka motorcykel sa hon, det fick jag lova henne att prova på, hon hade bara fått chansen att göra det en gång... Hon sa åt mig att träffa en man som behandlade mig väl och att vara lycklig för något varje dag och aldrig ta något för givet.

Det är ord jag tagit med mig. Hon hade blivit å glad över att få träffa Henrik, han är en utav de finaste män som finns, hon hade blivit förtjust över att han kör mototrcykel och hon hade gråtit av lycka över att få se Cajsa.
Jag hade velat visa henne hur mitt liv ser ut och jag hade fortfarande, trots hur bra allt är, behövt de där stunderna vid hennes köksbord emellanåt. Jag saknar dem...

Det är även andra känslor i omlopp nu och jag är besviken, så besviken.. Känns som att man är mindre viktig på någe sätt, det är ingen trevlig känsla alls.