My Love Is Your Love...

Your Love Is My Love And My Love Is Your Love... sitter å lyssnar på whitney houston... i denna text finns det så mkt som stämmer in på mig...

Jag är lugn nu...

Är hos älsklingen på västkusten... det måste vara något magiskt över honom, efter bara 1,5 dygn här känner jag att jag kunnat samla ihop de flesta bitar av mig själv.. börjar känna mig mer hel nu..

Jag har kunnat gråta i hans armar, sagt precis hur jag känner å berättat precis rätt ut vilken panik jag har å känner inombords hela tiden...

Henke e min klippa... jag måste gjort nåt bra som haft turen att träffa någon som honom, jag förstår inte hur han orkar!

Men han orkar å han har gjort fullständigt klart för mig att han alltid kommer finnas vid min sida. Han säger ja till ett liv med mig.. jag är trasig, sjuk, svag..men det skrämmer inte honom.. jag förstår inte... men jaa... jag e otroligt jävla tacksam rent ut sagt! tacksam över att ha hittat äkta kärlek! så äkkta som jag inte trodde fanns... jag trodde inte det...

Det går lite lättare att andas nu..

Nog om mig själv....

Samtidigt som jag åkte ner hit ringde en utav mina närmsta vänner, -Frida, hennes å Calles son Olle är svårt sjuk.. Frida å Olle är inlagda på sjukhuset i Västervik... Han har drabbats av någon ovanlig sjukdom som vi ännu inte fått något namn på... Han har fel på ämnesomsättningen till hjärnan... kan inte hålla uppe sitt huvud å nu kan han inte äta å svälja heller... har försvagade muskler.. Frida som för bara några år sedan miste sin pappa, å nu detta! kan hon inte bara få vara lycklig nu!

Även en annan nära vän ringde då jag satt på min 8 timmars bussresa hit... -Hanna, hon har förlorat sin pappa i sjukdomen ahlzeimer... han va inte ens gammal då han blev sjuk! å hon har det riktigt tufft hon me nu...

Suck.. varför drabbar sånt här bra människor!??!!! människor som aldrig haft det särsklit lätt, utan verkligen fått kämpa sig igenom livet, va faan ska det hända dem mer hela tiden för??? kan det inte bara bli lugnt snart! låt dem leva för guds skull!

jag blir tokig då jag tänker på det!

Känns patetiskt att jag gråter över mitt liv då Frida å Hanna å deras familjer slåss me sitt... jag har ju ändå det viktigaste, -min familj, å det kommer göra att jag klarar det.


MEN, -är det så här att bli vuxen?? e detta detta alla äldre menar då de sagt att "livet e ingen dans på rosor" el som pappa brukar säga "livet e bra jävligt ibland" Nog för att jag varit medveten om detta, MEN, -jag har fått en helt annan syn på innebörden! känns som att min lilla rosa bubbla just smällt, och att verkligheten slagit mig rejält i ansiktet! så jävligt trodde jag ändå inte livet var...

Det jag tyckte var illa å riktigt pissigt förrut e helt plötsligt inte så illa alls... känns som att jag precis blivit medveten om allvaret i livet... känns konstigt men jag tror det e så...
känns som att jag levt i en illusion i min rosa lilla bubbla där jag kännt mig osårbar, där jag alltid hittar någon typ av tröst i allt som händer å kan känna mig inbillningstrygg... -den tiden är över nu, jag har fått en riktig kalldusch av livets grymhet å det har fått mig att inse ett å annat.

Det är så mycket hårdare att leva än vad jag någonsin kunnat föreställa mig...