Det var det..

Jag måste göra det igen.. el de vill att jag gör det igen.. riskerna är stora nu.. vad som händer om jag inte gör det vet ingen...

Det var inte detta jag ville med mitt liv, men inte kan man få allt man vill heller... så e det å det borde jag lärt mig nu.

Ändå sitter jag här å tycker så förbannat synd om mig själv.. antar att jag gör det för jag gråter.. men mest tycker synd tycker jag om min familj å min pojkvän.. det är alltid värst att vara anhörig till den sjuka å inte kunna hjälpa... jag vet det å jag lider med dem men jag kan inget göra.. ödet har sin egen väg å man kan inte alltid förstå det, så e det bara.

faan faan faan!!!!!!!

Ska ju gifta mig nästa år för guds skull!!!!!! jag har inte tid me skolioshelvetet! vi ska ju börja vårt liv nu med familj å allt! faaaan!

Finns Gud? hehe suck å stön, bara frågan e ju löjlig... fanns han så vet jag inte vad han styr me.. för världen e ingen rolig plats alls...

Om han nu finns vill jag ha en förklaring till allt! annars köper jag det inte.

Jag har två år... två år! ska hinna skaffa vårt kärleksbarn iaf.. men vågar jag gifta mig...?.. jag vill inget hellre!!!!!! men det känns inte rätt mot Henrik... min älskling är så bra på alla sätt å förtjänar det bästa, men inte en flickvän i rullstol som är till last hela tiden... jag vägrar vara det..

Jag är inte en person som kan sitta i rullstol, det finns inte i min värld. PUNKT.

Men det finns väl inte i någons värld iofs...

2 månader kvar på mina p-piller, ska man skita i att lösa ut fler kartor? kanske.. om jag nu hamnar i rullstol har jag iaf nåt som håller fast i min livsgnista genom allt elände...

usch fattar inte att jag e så öppen på internet... men det känns skönt att vara det...

Har varit hemma från arbetsprövningen idag.. ska vara det i morgon oxå... Kanske nästa vecka me om jag har tillåtelse... jag måste få tid att landa... känner mig fortfarande väldigt chockad å ledsen... känns som att jag faller, å fallet e långt.. har alltid lyckats se ljuspunkterna i livet hur svårt å jobbigt det än har varit men jag gör inte det nu... å det gör mig så rädd... jag e rädd å känner inte tröst nånstanns... vad gör man då?

vill inte vara så här...