Så.. nu e dagen här.. dagen jag fasat för i 10 års tid... den dagen e i morgon... dagen då min läkare från linköping ska ringa å jag ska få veta hur min framtid kommer bli... har väntat å väntat på denna dag, men nu vet jag inte om jag vill ha det där samtalet...
vad vill jag höra egentligen??...?
första tanken e att jag vill höra att det inte blir nån mer operation. men vågar jag då höra vad han säger om mina förutsättningar till ett normalt liv...?
andra tanken blir att jag vill höra att en ny operation e möjlig, å att jag kommer bli frisk.
Jag lever ju Ok idag, frågan e om jag kommer åldras Ok... om jag inte gör en ny operation....
Om jag gör operationen... då kan det finnas stora risker till förlamning... frågan e hur stora de riskerna e.. det e det jag hoppas få höra i morgon så jag kan överväga... riskerna drabbade iofs bara 1 utav 100 förra gången men den 100:e blev jag... så jag vet inte om jag vågar...
suck kan ingen bara hjälpa mig!!!!!!!!! ?
nu sitter jag här me tårar nedför mina kinder.. faan oxå.. det hjälper ju knappast... livet e ju som d e ändå... å det hjälper ju inte att jag sitter å mår ännu sämre då jag tänker på sådant som jag ändå inte kan rå på!
faan faan faan
ja.. vad ska jag göra.... pissigt e det å jag hatar det!
känner mig hjälplös.. finns inte en tanke jag kan tänka för att lugna mig själv å det e skrämmande... hoppet dör.. å det e det sista man har... har aldrig kännt mig så ensam någonsin.. känner mig otrygg å panikslagen... å allt jag kan göra e att vänja mig vid kännslan...
. . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar