Dagarna går trots allt.. idag e det tisdag.. me små babysteps e har halva arbetsveckan snart passerat! allt känns fortfarande lite småtungt även om det lättat lite. Gårdagen va helt ok, var ute å gick me ina å malin ca 2 timmar på förmiddagen, sedan jobbade jag 14-16:30 å kvällen tillbringade jag me ida å emma hemma hos ida som bjöd på mat :)
Idag blev det ingen träning el motion men i morgon ska jag va på gymmet vid 7, jobba 10-12 å sen umgås med leivan, ska bli mysigt :)
Nya cosmopolitan dök ner i brevlådan igår (vilket orskaade en fruktansvärd trötthet idag för jag kunde inte sluta läsa den igår kväll!)
Den bästa artikeln ur detta nr hette "Lider du av duktighetssyndromet?" svar: JA! -det gör jag! jag erkänner! men samtidigt som jag läser det vill jag förneka det... hur sjukt låter det inte? men jag vet att jag lider av det, har alltid gjort å kommer alltid att göra... men denna artikeln betyder ju att jag inte e ensam om det.
Grejen e att man inte får låta det gå för långt! visst jag e på gränsen var å varannan vecka då det gäller städning och ordning här hemma + med min träning.. jag vet det... jag går ju hemma så mkt e ser skiten så jag städar ofta, jag tränar mkt för att bli av med all stress och för att stärka min rygg, detta funkar som meditation för mig, jag mår bra av det, för att inte tala om hur bra jag mår av att ha fint rent å snyggt omkring mig och hur bra d känns efter ett träningspass!
Men jag har oxå slitit så hårt så jag mår dåligt, så jag försöker blunda för det å strunta i det så mkt det går... men nu då jag alltid haft det så fint här hemma, kan jag då börja strunta i det nu.. el förväntas det av familj å vänner? jag vet inte.... jag kan ändå inte sluta för det e nåt jag bara måste göra för att själv må bra... å så länge jag mår bra ska det väl va Ok?
Verkar vara väldigt vanligt att känna så här då det gäller tjejer, många ska va hurtiga, gymma, äta rätt, jobba hinna me en fika me vännerna, ha fint hemma mm.. mm... undrar hur länge d håller innan vi stupar...
Nån mer som känner som jag?
