Gratis till oss och våra 32 fulla vekor! =) <3
Det är Lördag och Henrik jobbar, jag sitter i lägenheten i Bua och ser på tv och försöker vila så mycket jag kan.. Har haft jätteont och svårt att röra mig på kvällarna lagom till han kommer från jobbet så jag har inte varit något roligt sällskap, skulle så gärna vilja vara piggare än vad jag är, tycker synd om Henrik som får höra så mycket på mitt gnäll.. Jag brukar bita ihop men satan i gatan vad ont det gör nu!! Jag lovar, jag går nog snart av i höger rygghalva... Usch.. Det är en obehaglig smärta, Nu sitter de 1000 gnagarna i min ryggs högra sida sen några dagar tillbaka och de verkar inte ha ätit klart än.. Det känns.
Jag tycker jag blivit mer gnällig, men då Henke och killarna i föräldragruppen suttit med diskussionsfrågor på senaste föräldraträffen så hade de fått frågan om vi tjejer var gnälliga, han hade svarat att han inte hört mer än vanligt... Så.. Hur ska jag nu tolka detta? Gnäller jag verkligen heeela tiden? Eller är jag bara tyst om det men känner som att jag gnäller...? Då jag frågar Henke sa han att han kanske bara inte lyssnar.. Haha! Är det bra eller dåligt tro? ;)
Jaja jag försöker vara hon med smärta men som inte gnäller och är positiv! Jag vill vara HON. Men gudarna ska veta att det inte alltid är lätt.
Smärtan kommer i så många olika former och situationer... Men just nu hugger det verkligen till så jag håller andan så fort jag ska sträcka mig efter fjärrkontrollen, jag känner mig nog nästan precis som jag gjorde då jag var nyopererad.
Inte nog med allt detta, svärmor ringde mig just, jag hade fått post från F-kassan, hon frågade om hon skulle öppna och läsa för mig, men jag ville inte det, jag är inte beredd på att höra vad de har att säga. Jag vet att många "Blå" läser min blogg och att ni är mina vänner och jag ber er att inte ta illa upp, jag försöker ju att acceptera att ni röstat för ett parti som sparkar på mig, och nu händer det IGEN.
Enligt Mr Reinfeldt får den sjukskrivna, i detta fallet jag, inte ta hand om mitt eget barn på egen hand. Då räknas jag som arbetsför. Henrik skulle därför bli tvungen att vara hemma på heltid vilket inte är möjligt för oss ekonomiskt sett. Jag vet att det inte kommer bli problemfritt eller smärtfritt för mig att ansvara och vårda ett barn, det vet jag.
Men då kommer vi till det här med livskvalité. Visst skulle väl ni också sätta er egen hälsa/behov åt sidan för era barn? Visst borde det väl även vara min mänskliga rättighet att få skaffa barn/familj även som sjuk? Vad ska jag annars leva för?
Skoliosen har tagit ifrån mig chansen att studera vidare, kroppen orkar inte, jag kan inte jobba mer än 2 timmar åt gången för kroppen orkar inte. Jag klarar bara att vara gravid liggandes nu, för kroppen orkar inte. Jag är arg på min kropp, det har jag varit sen jag fick reda på att den inte var frisk, men jag har kämpat vidare, vägrat ge upp, sett nya mål att leva för under stigens gång, tagit ett hinder, en smärta i taget, den smärtan jag ej kunnat rå på har jag lärt mig leva med.
Men sen sitter man här snart 30år, sjukskriven på oviss tid och måste börja gilla läget, det som kunnat göras för att rädda min hälsa har gjorts, jag måste acceptera kroppen som den är, den jäkla värken och lära mig leva med det. Man ser vänner utbilda sig, få bra jobb, familjer med barn och ETT LIV.
Skoliosen har tagit ifrån mig mycket, vi var länge rädda att den skulle hindra mig från möjligheten att skaffa barn tillsammans med Henrik också, men läkarna gav sitt godkännande till slut, vi vet inte utgången av det än, vet inte hur kroppen reagerar efter denna graviditet, men vi har inte ens funderat på konsekvenserna för detta är vår högsta önskan och jag kan säga att jag anser att min kropp är dömd iaf, någon gång kommer den brista, men nu gör den det i sådana fall för mitt/vårt livs högsta vinst så det är en risk som jag är villig att ta.
Om man ej chansar vinner man aldrig något och jag har den inre styrkan för att våga prova!
Ska nu denna förbaskade politik komma och försöka sätta käppar i hjulet för oss även här så vet jag inte vad jag gör. Visst jag kan anställa en personlig assistent, det kan jag, men jag de velat lösa det med järnvilja och familjens hjälp, på det sättet hade jag inte heller kostat samhället något, det måste ju ni BLÅ tycka är bra? Då sparar ni ju ännu mer pengar eller hur? Men näe.. Suck... Nu är iofs inget definitivt än men efter vad jag hört av andra sjukskrivna kvinnor så har de bara fått amma sitt barn.. DET ÄR SJUKT! Byta blöjor och amma kan jag göra i soffan, resten löser sig längst vägen, herre gud människor utan armar och ben skaffar ju barn! Varför ska inte jag?
Jag har aldrig påstått att det kommer bli lätt, att jag inte kommer ha ont MEN jag kommer få lite mer livslust, en ny inre kraft, den har redan börjat gro, trots mer smärta så växer den redan!
Det ska bli intressant att se vad vi får för dom.. Inget i ens liv får ju ta mig tusan vara bara BRA... Har man redan en allvarlig sjukdom eller handikapp så ska man straffas liiiite till, jo men det är ju en UNDERBAR POLITIK. Verkligen, och man har ju inte bara lust att lägga sig ner och gråta om man är i min sits, nä då... SUCK!
Och kom inte till mig och försök försvara detta för jag är inte i stånd att kunna höra era ursäkter i dagsläget! Jag är fruktansvärt ledsen! Det hade ni också varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar