Tacksam!

Jag är så oerhört tacksam. Jag har turen att ha de finaste människor som finns omkring mig och jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det men hur många som helst sträcker ut sina händer åt mig och Cajsa för att hjälpa oss, jag behöver inte ens be om det och ber jag så behöver jag knappt avsluta meningen, det är ingen som tvekar att hjälpa. Idag har jag blivit riktigt rörd av allas snällhet och känner en enorm tacksamhet! <3

Jag har fått förståelse. Folk VET verkligen vad mitt handikapp innebär och de ser hur jag kämpar med Cajsa, jag behöver inte yppa ett ord utan känner förståelse på en gång nu för tiden från alla håll, -det är en sådan skön känsla för mig. Jag behöver inte känna mig oförstådd längre, för så har det faktiskt känts då mitt handikapp inte alltid syns vid första anblicken på mig.

Idag har jag fått hjälp av många utav mina fina vänner och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är. Hoppas de vet vad de betyder!!

Det börjar med Caroline som kommer hit på morgonen och glatt hjälper mig med vagnen in i bilen utan problem, -TACK underbara vän!

Det fortsätter med Magnus som trots att han har två egna barn att hålla koll på på "kyrkis" där vi var i förmiddags insisterar på att hjälpa mig ut med Cajsa i bilen utan att jag behöver be, -TACK!!

Det fortsätter med Madde, Frida och Nadia som vi lunchar med på stan som öppnar dörrar bär på vagnen upp för trappor och in på restaurangen där vi lunchade, hjälpte mig bära in Cajsa till toaletten för blöjbyte, hjälpte med matningen och lyften ur och i vagnen, -TACK TACK!!!

Och ett extra TACK till Nadia som hjälper oss in i bilen + kör efter oss hem vilket blir ca en extramil för henne fram och tillbaka för att se till att vi får ur vagnen in och ur bilen och kommer in i huset <3

Vet inte hur min dag skulle gått utan dessa människor, jag skulle förmodligen tvingats ligga hemma på soffan hela dagen och inte kommit iväg någonstans, så.. Jag hoppas verkligen ni läser detta, el att någon ni känner gör det och berättar för er hur tacksam jag är. Det är så jag fäller en tår. Underbara människor!!!

Ja.. Det är inte lätt att välja att bilda familj då sambon, -i detta fall min man, jobbar på annan ort och veckopendlar, + att jag har min trasiga rygg, det gör dagarna till en verklig utmaning och det är tufft. Men tack vare fina människor blir våra dagar ändå fantastiska så jag är så tacksam!!

Min familj finns alltid där och hjälper mig jämt och ständigt så de får inte heller glömmas bort, men dem berättar jag och visar min tacksamhet för mer än vad jag hinner och kan till vännerna så det är därför jag skriver detta <3