Puuuusst...

Ligger i soffan helt nedslagen efter träningen! Varje dag då vi tränat klart säger jag till mig själv att jag ska ta det lugnt dagen därpå, men det blir som en drog och jag kan inte hålla mig därifrån!! =)
Det tråkiga är att jag vill så mycket men orkar så lite efteråt.. Som nu då jag inte ens orkat duscha än utan bara bytt om och ligger och stinker i soffan och väntar på nya krafter.. Önskar att jag orkade städa också.. Henke åkte iväg på sin kurs direkt efter lunch och det vore skönt att hinna köra med snabeldraken lite.. Men vi får se hur det blir med det!

Det är ju ändå en skön avslappning som följer efter att man tränat hårt så jag får fokusera på det så känns det bättre =)
Idag var Lindhas dotter Emmy med och tränade också då hon hade studiedag, det var kul! =)

Nu till något annat.. Jag har börjat få dåligt samvete för mycket som jag inte borde ha det för.. Jag får till exempel dåligt samvete för att jag tränar om dagarna, har förstått att det svider i ögonen på vissa att jag är hemma hela dagarna och bestämmer själv över min tid. Men vad de missat är att jag måste träna för att min kropp ska ha en chans att överleva på sikt.. Jag har också fått höra att jag ser för pigg ut för att vara sjukskriven... Vadå ser för pigg ut? Joo.. Bara för att man gillar kläder, fixa med frisyren och sminka sig så är man "frisk"... Dessa människor vet ju så klart inte vad de pratar om för de har inte kikat på mig en extra gång, men är det så de undrar kan jag ta av mig tröjan och visa vilket missfoster jag är, det är ingen vacker syn..

Och att jag gillar att pyssla med hår, smink och kläder är ett sätt för mig att verka pigg och "normal" "Vara som alla andra", dra på en mask för att inte visa hur lite ork jag egentligen har. Det ger mig också energi och lite mer livslust att fokusera på sådant "vanligt" Inte vill jag väl gräva ner mig helt bara för att jag är "sjuk". Visst svackor har jag, som den lååånga som jag nyss tagit mig ur, men jag har ingen avsikt att stanna i dem om jag kan välja!

Men men hur man än gör kommer folk alltid att prata, undra, baktala, har de inget annat att göra så kan de väl få pyssla med det då, jag har annat att lägga min energi på! =)

Men det är så trist att världen är så grym, samma sak har hänt en tjej som jag lärt känna på gymmet som även hon är sjukskriven, hennes handikapp syns inte heller på ytan direkt, så vi brukar säga att det ibland vore lättare att ha armen i gips eller kryckor då vi går bara för att slippa skitsnacket som uppstår... Haha! inte klokt egentligen.
Men som min pappa sa då jag var ledsen efter första operation och kämpade på bussen till skolan varje dag, vilken var hemsk att åka i för en nyopererad 16åring, då satt en vän till mig i samma ålder med tandställning och grät för att hon skulle bli tvungen att ha den i 2år. Jag kunde inte förstå hur man kunde gråta över en tandställning där jag satt med metall i hela ryggen och svettades som en gris av ansträngning på vägen till skolan. Då sa pappa "Alla människor går igenom olika saker, du har fått ta mycket under dina unga år, denna operation är "ditt värsta" Medan din väns tandställning är hennes. Så ha förståelse för hon är minst lika ledsen som du." De orden tänker jag ofta på. Det var så klokt sagt!

Samma sak gällde för mig då jag fick mitt uppvaknande i väntrummet på sjukhuset medan jag var förlamad och tyckte det var oerhört jobbigt så klart, jag ville faktiskt inte leva mer, då satte de en 20 årig kille på min ena sida, hans ben var amputerade efter en Mc olycka, han hade kört 200 meter utan hjälm.. Sedan kom det in en liten flicka på 7år. Hon hade rakat huvud och slangar som gick från huvudet ner i en dosa som var fäst på hennes rygg, hon hade en svår leukemi tror jag och de trodde inte hon skulle överleva sin 9 årsdag.. Jag kan ofta undra hur det gick för henne.. Den 20 åriga killen var med all rätt väldigt bitter vi pratade inte så mycket efter att jag den morgonen 2 veckor senare vaknade av att det ryckte i min högerfot och jag kunde börja gå igen, det var en lång kamp! Men jag fick en chans till! Och jag förstod att killen så klart skulle göra vad som helst för att byta plats med mig. Några år senare såg jag och mamma honom utanför sjukhuset, han körde bil!! En handikappsanpassad bil och han såg ut att vika ihop sin rullstol och hoppa in i den hur lätt som helst. Det var så härligt att se! =)

Känns som att jag de senaste veckorna har börjat ta mig ur min svacka som sagt, svackan har varit den längsta jag varit med om!Den djupnade så mycket då jag fick operationsbeskedet i höstas, men i samma veva som jag började träna extra hårt med Lindha nu i början av Mars och solen började kika fram så har mitt gamla jag kommit tillbaka med ny kraft!

Jag tänker mycket, även på dåtid och nutid, att jag nämner dåtid så mycket just nu beror på att det ger mig styrka! Känner mig som en fighter som kommit så här långt!

Från och med 1 Mars är jag även vad som förr kallades sjukpensionär.. Ingen rolig titel, men just det bidrar till att jag kan lägga de politiska bekymren åt sidan och fokusera mig på det viktiga! -Att leva! Mindre pengar blir det givetvis, men jag slipper känna press från ett håll mindre, slipper tänka på papper som ska skickas hit och dit hela tiden, nu låter de mig vara och det är det jag behöver. Antar att det är en bidragande orsak till att jag börjar må bättre också för det har ju varit så ovisst innan!

Nu då träningen rullar som aldrig förr så saknar ja bara vännerna! Har under min tråkiga period inte varit så social alls, har inte funnits ork till det.. Svårt även för mig själv att förstå att jag som är världens mest sociala människa inte orkat träffa mina vänner!! Har känts riktigt hemskt!!
Men då man har den turen som jag har och har så goa vänner som varit med, vet och förstår vad jag gått/går igenom så finns de kvar! Älskar dem!!
Så nu ska det läggas fokus på att visa dem hur mycket jag uppskattar dem! Det är ju så viktigt! Och jag blir tårögd då jag tänker på hur mycket tålamod de har med mig! Det är vänskap det gott folk!!!
Ni vet vilka ni är <3

Familjen har så klart också fått kämpa med mig och inte minst Henrik, tack till er också, förändringen har börjat nu och jag ska försöka plåstra om de sår som uppstått då jag inte haft ork eller tid att umgås. Kommer säkerligen fortfarande att vara lika trött men jag har en ny vilja inom mig som jag hoppas ni kommer få se! <3

Nä nu kanske jag borde ta fram snabeldraken på en liten tur.. Har vilat lääänge! Det som blir gjort blir gjort! =)