Ur balans tror jag...

Jag tror jag är ur balans... Usch just nu sitter jag och fäller tårar efter att ha läst Linas blogg.. Henne nyfödda brorsdotter kämpar för sitt liv och jag kan inte låta bli att tycka att det är för jäkla orättvist... Tankarna finns hos familjen iaf <3

Annars vill jag nog lipa lite för min egen skull oxå.. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, -Jag vill kunna koppla bort mitt huvud och lägga det på hyllan tills jag känner att jag orkar me det igen... usch!

Jag har städat som en tok hela veckan! Får vila så mkt mellan varje grej jag tar mig för så det har tagit 3 dagar... Men iaf.. det har varit som ett stressmoment för mig att ha det så rörigt här hemma efter Henkes och min påbörjade makeover utav lägenheten... Men nu är allt fix! och jag kan slappna av! Eller jag borde kunna slappna av... Men nu visar det sig att Henke måste jobba över i helgen.. Och får alltså inte komma hem på 2 veckor.. Och skulle det bli så så pratade vi två om att jag skulle åka till honom... Så nu är jag stressad över det! Usch.. blir Swebuss.. Tar 7 timmar.. SEGT! Men jag vill ju vara hos honom så det finns inte så mkt val.. Och åka tåg var inte att tänka på med så många byten och övernattningar och skit.. så blääää på det...

Ärligt talat så känns det som både jag och Henke är trötta på hans jobb och det liv vi tvingas leva pga det, trötta har vi varit länge, men nu är vi totalt LESS! Vi vill bara bo på samma adress och vara tillsammans, köpa hus och skaffa barn, men hur sjutton ska det gå med detta farande?! Vi har försökt se ljust på det så länge.. Försökt vara positiva... Men just nu vill vi båda bara spy på det! (ursäkta ordvalet.. Men jag hittade inget bättre ord för att beskriva eländet..)

Just nu vet vi ingenting om något! Folk frågar hela tiden:

Kommer Henke hem i helgen?
-Det är sådant vi aldrig vet förrän han ska gå till bilen på fredagarna ungefär.

Kan han inte hitta ett jobb här hemma?
-JO det kan han! Men han fick ett chefsjobb direkt efter sin utbildning och vi vill inte slösa bort alla år som vi slitit för hans karriärs skull med att börja om från noll ute i verkstaden på elajo igen!

Vilken kust vill ni bo på?
Hemkusten så klart! Men vi vet inte om vi kan. Jobb avgör, man kan inte bo någonstanns där man inte kan arbeta.

Ska inte ni ha barn snart?
-Sluta fråga det TILL ALLA. I mitt fall gör det iofs ingenting, jag kan inte skaffa barn innan min operation så så är det med det. Men det är väl inget man frågar eller i de flesta fall just nu tjatar om, vissa har svårt att bli gravida eller kan inte rent av, så snälla lägg ner, jag tycker den frågan är så hemsk! Det är privat!

Om ni flyttar till västkusten, får inte du tråkigt då?
-Jo det får jag, men jag är sjukskriven och Henke hovar in pengarna så inte kan vi rätta oss efter mig. Livet handlar om så mkt mer än att ha roligt och tråkigt, och jag kanske flyttar med om det nu bestäms så, men om jag inte skulle trivas alls så kan vi ju alltid flytta hem igen, hur farligt är det..?

Suk jag blir så trött..

Skönt att avreagera sig lite!

Helst av allt önskar jag att Henke och jag hade en helg hemma i stan denna veckan.. men istället ska jag sitta på en skitbuss 7 timmar till Bua... Men vi får vara tillsammans och det är det som är viktigt!

Vet inte om min poäng nådde fram efter allt drabbel jag skriver.. Men jag behövde tömma lite.. önskar veckan kunde börja om nu så jag kunde slappa och ta det lugnt och hinna landa...

Har börjat tänka på operationen varje kväll då jag ska sova också... Lite eller en stor del av stressen som jag känner kommer nog därifrån... Det är sista dagarna i Augusti... Efter Augusti skulle jag få mitt operationsdatum hette det... Jag hoppas att jag inte behöver vänta allt för länge... Samtidigt som jag fasar för att få det där brevet hem i brevlådan...

Alla dessa tankar + höstmörkret som börjat komma gör det väldigt svårt för mig att tygla paniken... usch.. Hösten som jag brukar tycka är så mysig annars... Nu känner jag så här att nästa gång jag ser vår/sommarsolen så är jag oprerad... Då har jag gått igenom skiten... Och det är både med lättnad och fruktansvärd rädsla jag tänker det... Skriver det...

Jag vill inte vara jag.. Men så känner ju alla ibland... Denna förbannelse blev min och det blev den för att jag är stark nog att klara av den... Så måste jag tänka..

Jag tänker på då man sövs inför en operation.. Sist fick jag andas i en mask och räkna ner från 10, men jag fick panik då jag blev yr och bad dem ta bort den, men de fortsatte bara hålla den framför munnen och jag somnade in, jag hade lite småpanik då minns jag.. Och sån ångest får man, men sedan då man är vid medvetande ca 12 timmar senare el något så känns det så skönt att det är gjort, och då börjar kampen tillbaka. Man känner illamående ch en fruktansvärd smärta på uppvaket.. Usch vet inte varför jag plågar mig med dessa minnen... Det gör inget gott.. Så jag borde sluta med det... Men man kan ju faktiskt dö av bara en narkos... Jag kan få sån ångest av såna tankar, har jag talat om för alla nära och kära hur mycket jag älskar dem? har jag sagt förlåt om jag betett mig dumt? Har jag varit en bra medmänniska? Usch de mest tokiga tankarna kommer upp i ens huvud...

Skulle vilja springa ifrån allt! springa spring springa!!! Kanske det sker ett mirakel som visar att jag är friskare än vad de tror..? Jag har nog inte slutat hoppats på det riktigt än.. Fast jag borde insett att det är lönlöst.. De har undersökt det en, två, tre gånger och jag har fått 3 olika utlåtande av Sveriges främsta specialister.. Så det vill mycket till om det ska ske ett mirakel... Men jag hoppas iaf... Hoppet är det sista som överger människan sägs det ju...

Nä nu ska jag kolla facebook och hoppas på att få andra funderingar innan det är dags att krama kudden... Nattinatt