Vårkännslor!!

I Söndags, den 1/3 var det underbart promernadväder! Henrik jag och hans pappa var ute och gick i Kristineberg, de och även jag tycker att jag borde lära känna orten lite mer så det var jättekul! Kan verkligen tänka mig att bo där, allt känns lika mysigt som på film! förrutom skolan.. det var en röd betongklump... men men.. innan våra framtida barn växt upp så kanske den hunnits målas om... kanske.. det sägs iaf att skolan är en utav de bästa i stan och att den är bra är huvudsaken ju :)

I Måndags den 2/3 satt jag i panik och letade efter någon i högre makt att ringa på Universitetssjukhuset i Linköping... Jag har inte fått höra något från dem sen sist då jag ringde läkarsekreterarens sekreterare, som då sa att "det måste blivit något fel, du finns ej med i operationskön" , samma kvinna lovade mig även att följa upp ärendet och hjälpa mig... INGET HAR HÄNT!

Iaf... jag fick syn på ett namn där i mitt letande... En Bo Tillander, centrumchef, Ortopedicentrum Östergötland. Det fanns även telefonnummer och utan att ens tänka igenom vad jag skulle säga så ringde jag! Jag blev lite nervös då hans svarade och jag visste inte i vilken ände jag skulle börja berätta.. han lyssnade tålmodigt, sedan då jag försökt berätta i korta drag höll jag bara andan och väntade på "försvarstalet" som brukar efterfölja då man går till attack... men icke!! HAN FÖRSTOD MIG!!! wohhooo!! ÄNTLIGEN NÅGON SOM LYSSNAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu hoppas jag bara att detta leder någon vart också... annars vet jag inte vad som skulle kunna vara nästa steg... :/

I morgon ska jag på samtal igen.. går en gång varannan vecka nu.. sist hade jag bestämt mig för att ha en glad fredag så jag hade inte så mkt att berätta... Allt har ju stått still me Linköping och jag har försökt tänka på annat så inte min frustation och panik tar död på mig... Så jag och psykologen satt och pratade hus... Henrik och jag letar ju hus... aja... 100pix för att sitta å småprata.. men ok det kan va skönt det me.. jag mådde bra efter samtalet å då spelar det ju inte så stor till vilken anledning :)

Men nu sitter jag här igen.. kvällen innan ett samtal.. jag brukar försöka tänka tillbaka på hur jag har mått sen sist.. men jag får liksom alltid blackout precis innan jag ska dit å beräta om det... känns som om jag bara minns hur jag mår just nu...

Sist jag gick därifrån hade vi haft ett positivt samtal, pratat om lätta saker, jag var glad.. men då jag gick hemmåt ville jag bara springa tillbaka.. -först då kände jag allt som jag verkligen behövde ha fått ur mig... så därför vill jag vara mer förberedd i morgon...

HUR MÅR JAG? ÄRLIGT...? -KAN JAG ENS VARA ÄRLIG MOT MIG SJÄLV?

Tror jag har svårt för att vara ärlig mot mig själv... När jag ser saker klart för mig.. hemska saker.. -den bittra verkligheten... så blir jag rädd... Jag är ju en sådan person som vill kunna fixa och lappa ihop allt och hela världen, vill ta bort allt elände! men då jag märker att jag inget kan göra... då sjunker jag...hjälplöst... Som då min älskade vän gråter och skriker ut frågan varför hennes kärlek och hennes barns pappa dog.. Som då min andra kära väns morfar fått cancer... Som då jag ser mig i spegeln naken bar, i ljuset, då min rygg inte göms av kläder... hur hemsk den verkligen ser ut... -Då sjunker jag...

Känner ingen självkännsla längre... bär inte upp några kläder, struntar i hur mina naglar ser ut.. river upp sår i ansiktet eftersom det ändå inte spelar nån roll hur jag ser ut längre...-spelar ingen roll att försöka... Förr kunde jag tränga undan dessa tankar, men nu sen ryggen kollapsat ytterligare svartnade det mer... Jag är positiv innerst inne... men just nu vill jag bara plåga min kropp MER! Jag är arg på den!!!!!!!

Min kropp och jag är de största ovännerna... Jag tycker inte om den.

Hatar den, den är inte jag... den är inte jag.......

Jag försöker behålla lugnet... försöker leva för stunden och glädjas åt det jag upplever just nu.. men när man inte längre upplever sann glädje i ögonblicket då är det inte lätt...

Vi vill ha hus... Vi vill ha barn... Men det är förstora risker att bli gravid utan att en operation görs först,.. Snälla gode Gud.. om du finns.. kan jag inte få ge ett liv? Du tog ju mitt...

Oj... nu skrev jag direkt från hjärtat.. tårarna faller... kanske borde printa ut detta till samtalet i morgon... Nu är jag helt slut... Dags att sova...