"Jag går bara ut en stund"...

"Jag går bara ut en stund"... -det är titeln på en underbar bok under författarnamnet Isobel Hadley-Kamptz. Den handlar om en kvinnas depression och över saknaden efter sitt barn. Berättelsen i sig är inte något jag kan relatera till, jag saknar inte att ha barn och jag har aldrig förlorat något. Men då hon beskriver de kännslor hon känner är det precis som att hon varit inne i mitt huvud och tagit orden från mig... här e några exempel:

"Min lycka är beroende av att jag gör andra lyckliga." -detta är sant...

"vi är så fast i drömmen om det perfekta livet att vi skjuter upp allting som egentligen skulle göra oss lyckliga." -stämmer så j-la bra!!!

"Jag är jävligt vanlig." -inombords e jag nog jävligt vanlig. Alla människor måste känna som jag gör ibland. el?

"Att vara god är viktigt för mig. Att gör andra lyckliga är viktigt, att ge är viktigt. Att få är mindre viktigt. Det enda jag vill ha tillbaka är kärlek." -Ja varför inte, det e så jag funkar. trots detta e jag självklart ingen mönstermänniska, absolut inte, men sån e jag, iaf försöker vara.. and thats the way it is.

Ibland kan jag oxå va riktigt grym å elak... då får jag sån fruktansvärd ångest...

Från det ena till det andra...
Ibland kan jag oxå ha i tanken att jag skulle vilja byta kropp, den tanken har funnits där lääänge... so what tänker du, -det vill väl alla tjejer mer el mindre under vissa stunder i livet. Jag vill det inte bara "vissa stunder" jag vill det för jämnan! usch nu blottar jag verkligen ALLT, men jag vill verkligen byta kropp.

Min kropp är vanställd, min rygg växer som ett S, jag e 8-10cm kortare än vad jag borde vara, mina axlar lutar framåt... behöver jag säga mer?

Jag trivs inte i min kropp, det gör jag inte. Men det finns bättre dagar och sämre dagar. Jag brukar försöka göra mina dagar till det bättre. Jag lyckas för det mesta tack vare vänner, familj och pojkvän. Men ibland då verkligheten slår en me en smäll i ansiktet, som tex i vissa provrum, är jag inte långt ifrån att kräkas.
Vissa dagar är det svårt att förstå hur jag kunnat träffa en sån underbar kille som min pojkvän, alltså.. han måste verkligen älska på riktigt, -han kan inte älska det han ser för det är inte vackert, men han älskar den jag är... Jag förstår inte hur han bär sig åt, eftersom jag inte kan älska mig själv... men jag är oerhört tacksam att han gör det, och jag älskar honom.

Dagar då ångesten kommer, först över hur jag ser ut, sedan över att jag e 25år och sjukskriven mm så känner jag paniken stegras, hjärtat slår, får svårt att andas, blir rastlös och bara känner att jag vill lägga mig mitt på golvet och sparka och skrika! -precis som man gjorde då man var liten, tyvärr passar sig inte det beteendet i vuxen ålder, -annars hade det varit den perfekta terapin för mig. Istället tar jag ut det å träningen! tacka vet jag gymmet!

-Dagar som sådana skulle jag vill säga: "Jag går bara ut en stund" och det gör jag på mitt eget vis. Pojkvännen vet nu när jag har "en sån dag" han vet att det bästa är att låta mig vara, han vet att det går över, och han ger mig de där kramarna som jag så väldigt mkt behöver. Utan massa frågor el tröst. Tack...

Just nu står jag inför val utav praktikplats el arbete på halvtid... men vem f-n ger en sjukskriven 25 åring arbete? verkar inte som att nån jag har pratat e så pigg på att anställa mig iaf... och ärligt talat hade jag nog inte ens anställt mig själv... men kan nån tala om för mig hur jag ska gå till väga?? JAG VILL HA JOBB!!!

Ok jag får inte jobba heltid, kanske aldrig mer, men jag hungrar efter ett arbete! arbete=liv!! -för mig är det verkligen så! utan arbete känner jag mig funktionslös.. jag fyller ju liksom ingen funktion i vardagslivet. Jag saknar den kännslan! saknar den verkligen...


Dags att sova nu.. ska ju orka upp och träna i morgon, -om jag gör det vet jag att ångesten kommer hålla sig lugn resten utav dagen! just nu kryper det i mig...

I morgon e en ny dag me nya tag!

bye