Alla av oss ska dö, det vet vi, men hur många av de friska människorna e det egentligen som lever?kloka ord som inte e fela att ta till sig, hörde dem nu från tvn.. Oprah intervjuar en ung kvinna som lider utav svår cancer. Den är vid intervjun stabil och hon säger sig leva ett rikare liv nu än innan diagnosen.
Varför e det så? Varför ska vi människor behöva drabbas utav elände och möte med döden och svåra situationer för att ha vett att uppskatta livet vi lever??
I min mening är det väldigt tragiskt att vi inte kan se hur bra vi har det just nu, -medan vi mår bra, utan bara ha vett att uppskatta det då vi är nära att mista det...
Inte för att jag har varit nära döden.. inte vad jag vet iaf.. men jag har ett exempel på hur trångsynta vi människor är...
Jag är 16år, nyopererad med titanstag och skruvar i hela min rygg. Jag sitter på skolbussen, vi har bara åkt några minuter men jag svettades redan utav ansträngning bara av att hålla mig uppe. Bredvid mig satte sig en tjej (ska inte nämna namn) hon gnällde över sina tighta men snygga jeans, hon kunde nämnligen inte sitta normalt i dem utan att få smärtor i magen, hon var även ledsen så hon grät över att hon fått tandställning... TANDSTÄLLNING!? hallå.. ok visst detta var hennes värsta trauma hitills i livet så jag förstår henne, hon hade inte mkt att jämföra med... det är inte meningen att detta exempel ska tolkas som att "det e synd om mig" för att jag hade det värre. Det finns alltid värre saker.
Jag har många ggr tänkt tanken att jag är ju iaf inte döende, och skulle mina operationer leda till en förlamning, så lever jag ju iaf, visst jag skulle sitta i rullstol och spotta på livet ett bra tag, -men jag skulle leva!
En sak som fick mig att sluta tycka synd om mig själv, vilket vi som människor har väldigt lätt för, var då jag på sjukhuset efter min första operation såg en liten flicka på ca 7år.. Jag satt där å tyckte synd om mig själv som bara den, var nämnligen oförklarligt förlamad 1,5 vecka efter operationen, och hos en 16årig tjej e det ingen hit... (som att det någonsin skulle vara det..) men men.. jag drunknade nästan i självömkan, å runtomkring mig sprang denna lilla söta flicka runt å lekte, hon var så full utav liv, vad mina ögon fastnade vid var att hon hade slangar å elektroner kopplade till sitt kala huvud, hon led utav leukemi... denna lilla tjej skulle kanske inte ens få leva tills hon var 10.. om ens 8... I den stunden kände jag mig väldigt ynklig! sen dess har jag bestämt mig för att inte bara finna mig i situationer där jag inte vill vara utan att istället göra något åt det! Det är min livfilosofi i dagsläget.
Idag kan jag gå, jag kan inte springa, men jag kan gå! och jag kan gå fort oxå :)
Jag tror på att varje människa kan välja hur de vill leva sina liv! är ditt glas halvtomt el halvfullt? its your choice!
Skulle kunna skriva väldigt mkt mer men det får räcka för tillfället! Nu ska jag prata med carolin i telefonen, hon har ett gott recept på böngryta som man kanske skulle ta å göra nån dag snart, hon vet att vi kämpar för att leva nyttigt å ringde för att berätta om sitt receptfynd, hon e söt hon! :)
chiao!
